Tre sidor om logotypen, en mening om bilderna
Dölj logotypen på tre konkurrerande företags hemsidor och det går ofta fortfarande att säga vilken som är vilken. Byt i stället plats på deras bilder och låt logotyperna sitta kvar, så blir det genast fel. Det är bilderna som bär det mesta av det en besökare minns, inte märket i hörnet.
Testet slår inte lika hårt överallt. Hos en grossist i industrikomponenter, där kunderna letar artikelnummer och läser datablad, går bilderna förmodligen att byta utan att någon reagerar. Men för den som säljer tjänster, tar emot kunder i egna lokaler eller syns mest i sociala kanaler håller det oftare än inte.
Ändå är bildspråket den del av en grafisk profil som oftast saknas. I många manualer finns tre sidor om logotypens frizon, en sida med färgkoder och två med typsnitt. Bilderna får en enda mening, gärna att de ska vara ljusa, positiva och professionella. Det är ungefär lika vägledande som att säga att texterna ska vara välskrivna.
Varför stannar manualen vid typsnitten?
En del av förklaringen är praktisk. Logotyp, färg och typsnitt går att ange exakt. En färg har en kod, ett typsnitt har ett namn och en vikt, och en frizon kan mätas i millimeter. Ett bildspråk går inte att skriva som en siffra, och det som inte kan anges exakt hamnar lätt i en vag formulering eller faller bort helt.
Den andra förklaringen är ordningen arbetet görs i. Profilen tas ofta fram innan det finns några bilder att tala om. Designern levererar manualen, projektet stängs, och några månader senare ska hemsidan fyllas. Då tas bilderna av den som råkar ha en bra mobil, eller köps från en bildbank en kväll när lanseringen närmar sig.
Resultatet blir en profil som är strikt där den syns minst och tom där den syns mest. På en vanlig företagssajt tar fotografierna betydligt större yta än logotypen, och i sociala kanaler är det nästan bara bilder. Den som läser manualen och den som tittar på företaget ser alltså två olika saker.
Det finns också en mer obekväm förklaring. Bilder kräver beslut om hur företaget faktiskt ser ut, med riktiga lokaler och riktiga människor. En färgkod är lättare att enas om än frågan om lagret får synas eller inte.
Ljus, avstånd och vem som tittar in i kameran
Frågan om lagret är faktiskt ett bra ställe att börja, eftersom den visar vad ett användbart bildspråk handlar om. Det beskriver inte vad bilderna ska kännas som, utan vad som syns i dem. Det är skillnaden mellan att skriva ”personligt” och att skriva att människor fotograferas i arbete, med blicken på uppgiften och inte i kameran.
De frågor som behöver besvaras är ganska få. Vilket ljus gäller, dagsljus från ett fönster eller uppbyggt ljus med blixt? Hur nära går kameran, ner till händer och material eller ut till hela rummet? Är människorna medvetna om kameran? Ska färgerna behandlas på ett visst sätt, varmare, kallare eller avmättade? Och vad får aldrig förekomma, till exempel uppställda gruppbilder framför en vit vägg?
För en snickerifirma kan svaret bli närbilder på händer, verktyg och trä i sidoljus, med få helbilder. För en redovisningsbyrå kanske samtal vid ett bord, ett kontor där det får ligga papper framme och ingen som pekar på en skärm. Svaren skiljer sig, och det är meningen. Det viktiga är att de står nedskrivna, så att nästa fotograf eller den anställde som lägger upp en bild på Linkedin vet vad som gäller.
Hur detaljerat det behöver vara beror på hur många som kommer att ta bilder. Ett företag som har en fotodag om året med samma fotograf klarar sig ofta med en halv sida och ett tiotal referensbilder. Ett företag där tjugo anställda postar egna bilder behöver tydligare gränser, men inte nödvändigtvis fler regler. Exakta anvisningar för beskärning och färgbehandling fungerar där bilderna passerar en kommunikatör på vägen ut. Där var och en publicerar själv lär några goda exempel ofta ut mer, eftersom få öppnar ett regeldokument …