Tre sidor om logotypen, en mening om bilderna
Dölj logotypen på tre konkurrerande företags hemsidor och det går ofta fortfarande att säga vilken som är vilken. Byt i stället plats på deras bilder och låt logotyperna sitta kvar, så blir det genast fel. Det är bilderna som bär det mesta av det en besökare minns, inte märket i hörnet.
Testet slår inte lika hårt överallt. Hos en grossist i industrikomponenter, där kunderna letar artikelnummer och läser datablad, går bilderna förmodligen att byta utan att någon reagerar. Men för den som säljer tjänster, tar emot kunder i egna lokaler eller syns mest i sociala kanaler håller det oftare än inte.
Ändå är bildspråket den del av en grafisk profil som oftast saknas. I många manualer finns tre sidor om logotypens frizon, en sida med färgkoder och två med typsnitt. Bilderna får en enda mening, gärna att de ska vara ljusa, positiva och professionella. Det är ungefär lika vägledande som att säga att texterna ska vara välskrivna.
Varför stannar manualen vid typsnitten?
En del av förklaringen är praktisk. Logotyp, färg och typsnitt går att ange exakt. En färg har en kod, ett typsnitt har ett namn och en vikt, och en frizon kan mätas i millimeter. Ett bildspråk går inte att skriva som en siffra, och det som inte kan anges exakt hamnar lätt i en vag formulering eller faller bort helt.
Den andra förklaringen är ordningen arbetet görs i. Profilen tas ofta fram innan det finns några bilder att tala om. Designern levererar manualen, projektet stängs, och några månader senare ska hemsidan fyllas. Då tas bilderna av den som råkar ha en bra mobil, eller köps från en bildbank en kväll när lanseringen närmar sig.
Resultatet blir en profil som är strikt där den syns minst och tom där den syns mest. På en vanlig företagssajt tar fotografierna betydligt större yta än logotypen, och i sociala kanaler är det nästan bara bilder. Den som läser manualen och den som tittar på företaget ser alltså två olika saker.
Det finns också en mer obekväm förklaring. Bilder kräver beslut om hur företaget faktiskt ser ut, med riktiga lokaler och riktiga människor. En färgkod är lättare att enas om än frågan om lagret får synas eller inte.
Ljus, avstånd och vem som tittar in i kameran
Frågan om lagret är faktiskt ett bra ställe att börja, eftersom den visar vad ett användbart bildspråk handlar om. Det beskriver inte vad bilderna ska kännas som, utan vad som syns i dem. Det är skillnaden mellan att skriva ”personligt” och att skriva att människor fotograferas i arbete, med blicken på uppgiften och inte i kameran.
De frågor som behöver besvaras är ganska få. Vilket ljus gäller, dagsljus från ett fönster eller uppbyggt ljus med blixt? Hur nära går kameran, ner till händer och material eller ut till hela rummet? Är människorna medvetna om kameran? Ska färgerna behandlas på ett visst sätt, varmare, kallare eller avmättade? Och vad får aldrig förekomma, till exempel uppställda gruppbilder framför en vit vägg?
För en snickerifirma kan svaret bli närbilder på händer, verktyg och trä i sidoljus, med få helbilder. För en redovisningsbyrå kanske samtal vid ett bord, ett kontor där det får ligga papper framme och ingen som pekar på en skärm. Svaren skiljer sig, och det är meningen. Det viktiga är att de står nedskrivna, så att nästa fotograf eller den anställde som lägger upp en bild på Linkedin vet vad som gäller.
Hur detaljerat det behöver vara beror på hur många som kommer att ta bilder. Ett företag som har en fotodag om året med samma fotograf klarar sig ofta med en halv sida och ett tiotal referensbilder. Ett företag där tjugo anställda postar egna bilder behöver tydligare gränser, men inte nödvändigtvis fler regler. Exakta anvisningar för beskärning och färgbehandling fungerar där bilderna passerar en kommunikatör på vägen ut. Där var och en publicerar själv lär några goda exempel ofta ut mer, eftersom få öppnar ett regeldokument innan de lägger upp en bild från en kundträff.
Den som har en profil utan bildavsnitt behöver för övrigt inte börja med en ny manual. Det räcker att samla de tio bilder man är mest nöjd med i en mapp och skriva ner vad de har gemensamt: ljuset, avståndet, om någon ser in i kameran. Sedan går det att pröva listan mot bilderna som inte kom med och se om den förklarar varför de valdes bort.
Bildbanken: snabb, billig och någon annans
Saknas både lista och fotograf när sajten ska lanseras är det dit de flesta går. Bildbanker löser ett verkligt problem: de ger snabbt tekniskt bra bilder till en låg kostnad. Men en bildbank har sitt eget bildspråk, och det blir företagets i samma stund som bilderna används. Det är byggt för att passa så många köpare som möjligt, vilket är motsatsen till vad en profil ska göra.
Besökare har dessutom sett handslaget över skrivbordet, glödlampan som ska betyda idé och kundtjänstmedarbetaren med headset förut, ofta hos en konkurrent. De behöver inte känna igen den exakta bilden för att uppfatta att den inte föreställer något verkligt. Om det kostar en affär eller bara lite förtroende varierar säkert, men sällan blir någon mer övertygad av en bild som uppenbart kunde sitta hos vem som helst.
Det betyder inte att bildbanken alltid är fel. Strukturer, bakgrunder och bilder av sådant som inte går att fotografera, som ett begrepp eller en process, kan fungera bra. Problemen börjar när en köpt bild får föreställa företaget självt, dess lokaler eller dess personal.
| Bildbank | Egna bilder utan bildspråk | Egna bilder med bildspråk | |
|---|---|---|---|
| Vad bilden visar | Ett generiskt företag | Det egna företaget, men olika varje gång | Det egna företaget, på ett igenkännbart sätt |
| Kostnad över tid | Låg per bild, men återkommer vid varje nytt behov | Låg, men tid går åt till att välja och rätta | Högre första gången, lägre när bildlistan finns till nästa fotodag |
| Samma bild hos konkurrenter | Fullt möjligt | Nej | Nej |
| När en ny person tar bilderna | Spelar ingen roll | Resultatet byter karaktär | Den nya fotografen har något att följa |
| Rättigheter | Styrs av licensen, ibland med begränsningar för vissa användningar | Ofta oklart vem som äger bilden och vem som har godkänt den | Kan regleras från början, även samtycke från personalen |
Också läst av maskiner
En bildbanksbild säger inget om företaget till en besökare, och inte heller till de tjänster som numera läser sajten åt besökaren. När någon frågar ChatGPT, Perplexity eller Googles AI-sammanfattningar efter ett företag i en viss bransch på en viss ort, bygger svaret på hur tjänsterna tolkar sajterna de hittar. Bilderna är en del av det underlaget, genom filnamn, alternativtext, texten runt omkring och i ökande grad genom att tjänsterna själva tolkar vad bilden föreställer.
Ingen av tjänsterna redovisar hur mycket bilderna väger mot texten, och vägningen ändras när tjänsterna uppdateras. Den som säljer säkra besked på den punkten påstår sig alltså veta mer än tjänsterna själva har berättat. Logiken går ändå att följa. Ett anonymt kontor från en bildbank kan sitta på vilken sajt som helst, medan ett fotografi av de egna lokalerna, med en beskrivning av vad som syns och var, är ett underlag som bara den egna sajten kan ha.
Rawdesigns, en webbyrå i Norrköping och Stockholm som också fotograferar och filmar, planerar foto och film utifrån den plats på sajten där materialet ska sitta. Samma tankesätt ligger bakom byråns arbete med AI-optimering, där utgångspunkten är att bild, text och struktur behöver säga samma sak för att en sajt ska kunna sammanfattas rätt (rawdesigns.se).
Inför fotodagen
Att utgå från var bilden ska sitta låter självklart, men det ändrar hur en fotodag planeras, och det är där ett bildspråk visar om det håller. Står det att människor ska fotograferas i arbete måste någon ordna så att det finns arbete att fotografera, inte en uppstädad lokal en lördag. Står det att bilderna ska ha dagsljus behöver fotodagen läggas när ljuset finns, vilket i december är en kort stund mitt på dagen.
En bildlista är det praktiska mellanledet. Den räknar upp platserna: en startsidesbild som tål att beskäras hårt på en mobilskärm, porträtt med samma avstånd och bakgrund för alla anställda, miljöbilder till sidorna om tjänsterna och några kvadratiska till sociala kanaler. Det går lättare att fotografera för en känd plats än att i efterhand pressa in en bild i ett format den aldrig togs för.
Bilder på personal är också personuppgifter. Den som publiceras behöver veta vad bilden ska användas till, och företaget behöver ha bestämt vad som händer med porträttet när någon slutar. Integritetsskyddsmyndigheten beskriver hur dataskyddsreglerna gäller för den sortens uppgifter (imy.se). Det låter som juridik, men i praktiken handlar det mest om att fråga i förväg och föra en enkel lista.
Originalfilerna behöver dessutom sparas där de går att hitta om två år, med uppgift om vem som tog dem och vad som är godkänt. Utan de uppgifterna börjar nästa fotodag från noll, med samma frågor om samtycke och samma letande efter det där porträttet som alla minns men ingen hittar.